Trumpetsignalen hade släppt ut en enorm ljudvolym. Redan en upphetsad röst babblade från teleskärmen, men redan när den började drunknade den nästan i ett vrål av jubel från utsidan. Nyheten hade sprungit runt på gatorna som magi. Han kunde höra precis tillräckligt mycket av det som kom från teleskärmen för att inse att allt hade hänt, som han hade förutsett; en enorm sjöfartsarmada hade i hemlighet samlat ihop ett plötsligt slag i fiendens bakre del. Den vita pilen slet sig över den svarta pilens svans. Fragment av triumferande fraser trängde sig fram genom bruset: ”Enorma strategiska manövrer – perfekt samordning – total förödelse – en halv miljon fångar – fullständig demoralisering – kontroll över hela Afrika – föra kriget inom mätbart avstånd från sitt slut seger – största seger i mänsklighetens historia – seger, seger, seger!”
Under bordet gjorde Winstons fötter krampaktiga rörelser. Han hade inte rört sig från sin plats, men i sitt sinne sprang han, snabbt sprang han, han var med folkmassorna utanför och hejade sig döv. Han tittade upp igen på porträttet av Storebror. Kolossen som bestod över världen! Klippan mot vilken Asiens horder förgäves slog sig ner! Han tänkte på hur det för tio minuter sedan – ja, bara tio minuter – fortfarande hade funnits en tvetydighet i hans hjärta när han undrade om nyheterna från fronten skulle innebära seger eller nederlag. Ah, det var mer än en eurasisk armé som hade gått under! Mycket hade förändrats i honom sedan den första dagen i Kärleksministeriet, men den slutliga, oumbärliga, helande förändringen hade aldrig inträffat, förrän i det här ögonblicket.
Rösten från teleskärmen hällde fortfarande ut sin berättelse om fångar och byte och slakt, men ropen utanför hade dämpats en aning. Servitörerna vände sig tillbaka till sitt arbete. En av dem närmade sig med ginflaskan. Winston, som satt i en salig dröm, brydde sig inte om det när hans glas fylldes upp. Han sprang eller jublade inte längre. Han var tillbaka i Kärleksministeriet, med allt förlåtet, hans själ vit som snö. Han stod på den offentliga kajen och erkände allt och drog alla med sig. Han gick i den vitkaklade korridoren, med känslan av att gå i solljus och med en beväpnad vakt i ryggen. Den efterlängtade kulan var på väg in i hans hjärna.
Han stirrade upp mot det enorma ansiktet. Fyrtio år hade det tagit honom att lära sig vilket slags leende som dolde sig under den mörka mustaschen. O grymma, onödiga missförstånd! O envisa, egensinniga exil från det kärleksfulla bröstet! Två gin-doftande tårar rann nerför näsans sidor. Men det var okej, allt var okej, kampen var slut. Han hade vunnit segern över sig själv. Han älskade storebror.